Stockholm halvmaraton

Eftersom loppet startar med en lång tunnel i vilken GPSen inte funkar dröjde det till den tredje kilometern innan jag fick nån uppfattning om farten, 4,45. Då hade jag visserligen öst på lite för att kompensera för att det gick trögt i början men det var lite snabbare än jag tänkt mig. Eftersom det kändes fint fortsatte jag i ganska högt tempo. Lite backar gjorde att jag ändå fick sänka tempot så småningom. Efter en mil som gick på strax över 48 minuter började det kännas lite trögare. Jag hade hela tiden dom tunga backarna på slutet i tankarna men insåg även att jag hade en fin tid på gång. Andra milen gick långsammare. Uppförsbackarna på Söder bidrog till ett par kilometrar på 5.15 - 5.20. Trots en hård långspurt från Götgatan till slottet gick jag i mål på retliga 1,45,07. Hur som helst... jag hade siktat på en tid runt 1,50 så jag är extremt nöjd. Nu gäller det bara att klura ut hur man gör något liknande på dubbla distansen.

Genrep

Igår körde jag sista långpasset innan Stockholm halvmaraton om en och en halv vecka. Det blir min första halvmara sen Broloppet 2000. 18 km blev det i ett överraskande hårt tempo. Första fem snittade 4,55/km sedan kom ett svagt parti i mitten. Avslutade dock ganska hårt och det hela slutade med en gensomsnittstempo på 5,03/km. Jag har egentligen siktat på en tid runt 1h 50 på halvmaran men det går kanske att göra den snabbare. Väder och dagsform får avgöra.

Bokslut augusti

Tyvärr är augustis data inte helt tillförlitliga och då min gamle trotjänare Garmin 305 valde att lägga ner sin verksamhet (vila i frid). Det saknas alltså ett par pass som jag aldrig hann lägga in i Sporttracks. Nedan lite väl utvalda siffror på de pass som avverkades med min nya Garmin 210. Förstår dock inte att medeltempot kan ligga där det gör:

Distans 101,4 km
Medeltempo 5,06
Antal aktiviteter 11
Medelpuls (har numera ett fungerande pulsband igen) 163 (vilket nog kan förklaras av ett par backpass och det höga tempot.

Comeback

Eftersom samtliga skribenter på denna bloggen har börjat bege sig ut i spåret igen tyckte vi att det var dags att dra igång skrivandet igen.

Det finns eviga funderingar om att springa ett Marathon igen men efter att ha kämpat mig runt 17 km igår i makligt 5,40 tempo kan jag inte låta bli att fundera över hur fasiken det gick till när vi sprang Berlin. Vid 17 km hade jag alltså 25 km kvar. 25 km!
Jag är sugen på Hamburg i april men just nu känns det ruggigt långt borta. Ska känna efter under hösten med förhoppningsvis ett långpass varannan vecka. Närmast är siktet inställt på Yddingen (12km). Det ska gå snabbare än 5.40. Det lovar jag.

Nya utmaningar

Jag har också kikat lite på Köpenhamn som ligger bra till om man vill springa sura pass i vinter. Jag har faktiskt varit anmäld till Köpenhamn en gång i tiden. 1997 tror jag det var. Fotboll en vecka innan satte stopp för det.
Just nu har jag fortfarande alldeles för ont i benet för att kunna springa. Med facit i hand var det nog inte så smart att springa ett maraton med skadat ben. Fast det visste jag nästan innan.

Blåsa liv

Dags att blåsa liv i bloggen igen. En dryg vecka efter målgången i Berlin är jag fortfarande mycket stolt över min och vår insats. Vi är medelålders heltidsarbetande småbarnsföräldrar som betvingade varenda gatstump av Berlin. Kroppen har slutat värka, minnet av de sista 5-6 kilometrarna börjar blekna och suget efter nya utmaningar växer. Igår loggade jag in på Köpenhamns marathon som går av stapeln i maj. Tänk er göttiga 2-milapass i snöslask och minusgrader. Jag vågar lova att jag inte sprungit mitt sista marathon. Jag hoppas att jag sprungit mitt långsammaste.

Nu siktar jag på en fin tid i sprintloppet Yddingen runt (12 km - lönt att träna?) om en månad.

Berlin Marathon

Vi klarade det!

Underbart löpväder och en fanastisk inramning gav en fantastisk dag där alla tre bröderna tog sig runt den flacka banan. Vi kunde efter loppet enas om att de första 30 km var ganska så lättsprungna medan de sista 12 km var väldigt jobbiga. Upploppsrakan på lite dryga 1 km kändes som minst det tiodubbla och trots att man sprang under Brandenburger Tor var det mest smärta som var det bestående intrycket av sista kilometern.

Nu ska det sättas upp nya mål. Om det har med löpning att göra vet vi inte än men vi återkommer.

Johan, Magnus och Erik